Man får inte glömma att det är viktigt med det lilla i det stora, att njuta av det, hamstra, utvinna det. Till och med ännu viktigare än rädslan för att andra gör samma sak. Det äckliga kollektivet. Carpe Diem på huvudkudden under tusentals olika förnekare.
Jag önskar dem alla väl.

Spets och minimala trosor och allt blev ganska kul ändå

Igår gick jag på bar och mötte original. Något som drog blickar och påminde mig om att det fortfarande finns män och kvinnor och elledningar där emellan. En ung man försökte äta middag med hans moder. Den unge mannen kunde inte inte stirra, följaktligen kunde han inte heller lyssna till modern. Två män försökte dricka sina drinkar. De kunde dricka sina drinkar, men inte prata med varandra. De unga, praktiserande servitörerna försökte förstå vad de såg. Kanske var det den första rumselefanten de skådade. Elefanten i rummet var en kvinna som visade rumpan. Genom spetsade nätstrumpbyxor, alldeles genomskinliga, steg rumpan ut i rummet och gjorde luften tjock, stämningen tjockare. De som hade noterat detta hade en ansiktsfärg, de ännu ovetande en annan. En rumpa, hur banalt, ändå så laddat. Vi är sexuella.
Det var för tidigt att dricka vin, men väldigt gott.
Kort fuskpäls, minimala trosor vars litenhet snarare accentuerades än doldes av de mycket transparenta strumpbyxorna. Och i spetsutförande sedan. Männen storknade. Jag njöt. Tänk vilken kraft som kan vila i ett i det närmaste ingenting.

Igår gick jag på bar och mötte original. Och nu skriver jag om det. Som Klas Östergren, fast inte lika trevligt. Vem kan vara lika trevlig, stilig, till ytan sett normal och ändå skriva romaner? Bara Klas Östergren antagligen.

Det blir höst igen, det trodde man förstås att det skulle bli men inte såhär. Det blir mörkt igen, och det trodde man förstås att det skulle bli, men kanske inte såhär mörkt. Ett kvavt julisinne som önskar klarhet från november. Det får man inte, fast man efter tolv månader alltid luras att tro det. Vi kan minnas lukter från de första åren fastän vi alla lider av infantil amnesi (som det så fint heter att inte minnas de första tre åren), men vi kan inte föreställa oss den första vårdagen mer än strikt teoretiskt. Vi känner inte den första lukten av värmen. Men vi längtar till den. En vecka utomlands för att april närmar sig med stormsteg.

Jag gjorde andra saker igår, också, nämnde till exempel hur jag inte fann någon mening med att skriva det jag nu skriver, och det gör jag ju inte heller.
Vad jag finner mening i börjar bli tjatigt, till och med för mig själv. Jag upprepade det igår precis innan och efter tåg som gick.
Vad jag finner mening i är alltjämt fantastiskt. Så fantastiskt det kan bli.
Jag undrar vad den där tjejen gör idag.

Pekoral.

I en källare igen. Här var jag mycket för lite mer än sju år sedan, och lite mer än sju år sedan, det är lite för mycket. "Herregud" brukar man tänka när tiden slår en i ansiktet. Det är en stark reaktion. Sådana saknar jag. Istället tänker jag att jaha, sju år, ja, jag vill inte dö, mormor är död det är så tungt och mörkt att tiden går. Jobbigt va?

För sju år och några månader sedan kände jag mer. Och det var sommar. Och jag kunde känna med andra. Nu känner jag med mig själv. Ge mig en tystnad och en morgon och för all del en sommar, och detta febrila, påtagliga vurmande är allestädes närvarande. Den enorma famnen för hela världen. Så känner jag. Ensam inför naturen.
Jag har mer gemensamt med en sten än med dig min vän.

En kompis har släppt dubbelt så många skivor. Det blir två för den trögtänkte. Han sjunger om en stad jag älskar. Du vet redan vilken det är. New fuckin jävla fantastiska York. Där sprang jag i augusti, sju år efter att Eminem invaderat källaren jag nu sitter i. Då ett ungt popsnöre som inte väntade en kärlek till den vita hip hop-gunstlingen. Förvånad i sin uträknade Doktor Kosmos-tröja.
Nu, eller åtminstone i augusti detta år, sprang jag som sagt där, och jag log mot en man som klädde av mig med blicken och sprang förbi ett skyltfönster i vilket jag klädde på mig med blicken och bögkvarteren som är så charmiga och tröjorna som är så dyra och Chelsea Hotel och de höga husen och ljuden taxis hundar and thousands, thousands of pedestrians.

Vi lever i ett photograph of time. En New York minute. Sju år är kanske ingenting eller kanske allt. Jag är ingen och vill bli ihågkommen. Hur gör man? Det finns ingen med min hybris, min människofamn eller min sentimentalitet Hur gör jag?

Det är jobbigt att kunna skriva i en tid där så många skribenter inte kan. Jag hade klarat mig jättebra under fascismens och fattigdomens dagar. Vilken ynnest att få vara speciell.

En gång för sex år sedan efter sju år sedan cyklade jag jättelångt. Det var jättelångt. I Narbonne visade jag benmusklerna för invånarna, som en Sture Dahlström-karaktär. Fast bortkommen.
Hemkommen visade jag ingenting för någon annan.

Jag har en värld inom mig och den ska bannemej explodera om det så är det sista jag gör. Förhoppningsvis, dock, är det något som liknar det näst sista jag gör, så kan jag som sista medvetande åtnjuta missuppfattningen.

Som om inte jag har förstått mitt problem. Jag som är så smart och ödmjuk.

Dett är 2009 nu, Viktor.

Att skiljas är att dö en smula för tidigt, att skriva är att försöka leva lite längre.

Nu står två stora ugnar och värmer unga arbetare invid ett torg i min barndom. Nu är det kö, nu kostar det tre kronor att få köpa en bulle som heter "bulle" och inte "fralla" eftersom det är i min barndom. I Åhus. Den som ändå fick vara där, är en märklig tanke i denna vår tid av frihet. Jag får ju vara där. "Jag skulle kunna betalt vad som helst för att" är lika märkligt. Vi betalar ju vad som helst, just bara för att.
Det låter ofta konservativt när man strävar efter mänsklig värme, men, tro mig, man måste gå till det som alstrar sådan, och den känslan sneglar inte på tiden.
Det sitter en kassörska i nålsögat av denna barndom som gör mig varmare än all onödig vetskap. All nödvändig kunskap, däremot, fungerar som ett lugnande komplement.

Jag lämnade två rader efter den första, efter behov. Och jag sjöng Walking in Memphis på en bar i den tidiga morgonen på andra sidan havet och i en annan bar under ett annat år blev någon bländad och sa att jag sken och jag ska aldrig glömma den meningen. Man måste, som sagt, gå till det som alstrar mänsklig värme, och vad bättre om inte varma människor och minnen därom? Sedan gick några år och pengar kom, gick, människor vänner övertygelser kom, gick, böcker stannade kvar, Det Oundvikliga Högmodet lägrade mig, Paris, Reykjavik, Stockholm, all konst vi aldrig såg, det blev 2009 i Sverige och sommar därtill. Jag spelade golf för att golf påbjöd ögonblicket NU och koncentration och för all del en andlig paus från den digitaliserade profanitet som förbjuder oss att överraskas, entusiasmeras och just "entusiasmeras" använde jag i någon diskussion någonstans och hon reagerade som om ordet var påhittat.
Den digitaliserade profanitet som förbjuder oss att överraskas; Ett nyhetsbrev är ingenting mot en örsnibbsberörande, sensationsbringande viskning.
Inte heller det är konservativt. Det är fint, gulligt, varmt, stort.
Längs mitt livs andra gata sitter just nu sju gamla män och bär upp varandras minnen och byns minnen och gatans minnen. Åhus minnen.
Och jag, jag ska spela golf och sakna bundsförvanter och försöka avsluta detta med avslöjandet att jag faktiskt är ganska lycklig. Sol skiner, jag äter mycket, jag kan raka mig om jag vill, det ska jag, det blir höst och en konstnär jag faktiskt brukar se ska frälsa Katalonien och i Katalonien har jag varit. New York på torsdag och här, Nu, och det ena kanske inte ger det andra, men formar det.
För: Utan New York hade inte Lund varit detsamma, men utan Lund hade New York varit det. På 1400-talet kunde man inte säga likadant. Då var Lund en av De Fyra Städerna i Skåne. New York var ingenting. Malmö och Wä var två andra, New York ingenting.
Den fjärde staden, det var Åhus.

Bakgrundsbröstmjölkande

Niklas Rådström har skrivit på kultursidorna i DN igen. Säkert väldigt klokt. Jag inbillar mig att han är bättre än sin far, men att ingen vågar uttala detta. Spårvagn på Vintergatan, som Niklas skrivit, är jättebra. Det är allt jag med säkerhet kan konstatera. Och, just det, att Rådström den äldre aldrig imponerat på mig.

Men vem fan bryr sig om litteraturen en dag som denna? Solen skiner för trehundrafyrtiofjärde dagen i rad, det är valborg i Lund och innan klockan hade slagit nio hade mina ben sprungit 10,03 kilometer. Ganska exakt. På 48 minuter och x antal sekunder.

Vem fan bryr sig om minuter? Jag var igår på en matkavaran kring möllevångstorget, mitt gamla hemtorg. Medelklassexotism, förstås. God bondkorv. God chevre. Nytt var dadelsirap och granatäpplejuice. Gott.

En mil alltså, i det tidiga solskenet. Springandes, studsandes som det heter nu, med nya löparskor, emedan hundratals dumdristiga ungdomar i min egen ålder vallfärdar mot stadsparken med snart uttöjda systemkassar överfyllda med kommande huvudvärk och skrattparoxysmer, fast i omvänd ordning, naturligtvis.

Inget fel med det, snarast modigt klockan halv nio på morgonen. Det är en bra dag idag, frågan är om det är en bra dag för frisören.

Sparka på den som ligger (med någon annan)?

DN har registrerat sig på Bodycontact.com för att få en tes bekräftad: gamla män vill ha sex med unga kvinnor.
Det får dem, för det vill man, i allmänhet, på en sådan sida.
DN slog upp detta relativt stort igår, artikeln kommer som en kommentar till det uppmärksammade "gang bang-målet" där en liga utnyttjat, våldtagit och betalat minderåriga kvinnor för gruppsexlekar.

Om man bortser från det uppenbart illegala och vidriga målet ovan: Är det fel av äldre män att vilja ha sex med yngre kvinnor? Om männen är 65 och kvinnorna 18, är det fel? Och isåfall: juridiskt eller moraliskt?

Det finns ingen lag som definierar beroendeperspektivet och den intellektuellt förvirrade relation som kan finnas mellan en äldre man och en yngre kvinna, antagligen för att en sådan definition inte är juridiskt försvarbar. I övrigt säger ju lagen att om man är arton så bestämmer man själv.
Så återstår moralen. Är det den äldres ansvar att inse att en sådan relation skulle bli mer av ett beroende och en trygghet, ett sökande från den unga kvinnan, än en vuxen relation, och ska han således te sig bort från sådana förbindelser?
Ska han svälja sin sexualitet för flickans framtida ångers skull? För sin egen?

(Är 18 år inte en sexuell myndighetsålder? Finns en sådan, isåfall? Behöver vi en lag om åldersskillnad också?)

Vad händer om flickan vill ha sex med mycket äldre män? Är det då dags att rota i hennes sociala arv, hennes uppväxtförhållanden? Ska man slå undan sådana viljor, vifta bort dem, med hänvisning till att allt beror på någonting?
Får hon vilja ha sex med äldre män?

Får äldre män vilja ha sex med yngre kvinnor, eller bör man då utreda deras bakgrund? Den upprunna sexualiteten. Tänk om dem faktiskt kan hantera kvinnor eller män i deras egen ålder, vilket förkryssat svarsalternativt kommer därnäst?

Jag vet flera unga kvinnor som njuter av att ligga med äldre män, som älskar att bli lätt stryptagna under sexakten för att få fram våldtäkts/tvångkänslan.
Vem ska säga något om det?

Det är en tunn linje mellan rätt och fel. Allt beror på någonting. Ensamhet vill ingen uppleva. Sexuell utlevelse kan vara allt för vissa. Unga som gamla.

Men vad, förutom om de få män i artikeln som erbjuder pengar, vill DN's kriminalreporter ha sagt?

Jag tror att en vida inplanterad distans- och självförtroendekänsla som vanligt skulle lösa mycket av problemet. Men först måste man inse att hela problemet kanske inte ens är ett problem, utan bara delar av det.

Jag vet inte ens om jag vågar tycka såhär.

Måndag morgon.

Min bästa vän Elin har fått barn. Min bästa vän Linus är lycklig tror jag. Min bästa vän Ida är fantastisk.
Min kvinna är så fin och mitt kaffe är starkt. Youtube-videon skänker fjärilar i veckans första magkänsla.
Det är måndag morgon och jag är lycklig. Kanske vet jag till och med en syssla som tangerar min själ.
Något att bli, något att vara. Ett bra svar på frågan "vad gör du?".
Som jag längtat efter ett bra svar på den frågan.

Det är måndag morgon och oron är aldrig så långt borta som nu. Apokalypsen är aldrig så långt borta som under ett leende, och skrattet är två människors kortaste avstånd till varann, som någon sa, någon gång.

Solen skiner över Lund och över åkrarna och himmel och hav och snart även min balkong. Jag ska gå med i Amnesty igen, bli barn igen, naiv, fantastisk.

Igår gick jag ut i t-shirt, lite sökt, medges, men ändock; skönt. Och jag gick där med Peter Lemarc i öronen och sången dom spelar när filmen tar slut kanske bygger på Strindbergs Hemsöborna och jag ville skriva detta till någon, såsom man vill i en tid utan integritet, men Johan Erlandsson verkar ha bytt nummer eller gått upp i rök.
Jag kan inte tro att det finns någon annan i min vänkrets som har koll på både Strindberg och Lemarc.

Jag var fyra nyanser av blått och kände mig fin. Stilig. Min bästa vän Elin har fått ett barn och när det barnet är större och känner mig som någon farbror vill jag vara en farbror som har ett jobb att vara stolt över med hjärtat inte något annat och jag vill kunna berätta vuxenhistorier med barnslut för detta barn, denna Signe.

Jag tror jag har kommit på det. Vad jag ska svara.

Manifest.

Intelligens är bra när den utesluter vidskeplighet och cynism. Nejsägare som tror sig vara realister och hypokondriker som litar på varenda medicin för att slippa tänka på Det Sunda, allsmäktiga Förnuftet.
Som lämnar tillbaka kyckling efter glaslarm. Som pratar om kyckling efter glaslarm och som tror att det är Djurens rätt eller varför inte något annat till vänster som ligger bakom.
Man står där med en liten parantes på tungan. Skulle det inte kunna vara så att folk dels anmäler varenda liten blänkande, för glas misstagen, fettbit i kycklingen under just dessa dagar, och dels falskanmäler glas i kyckling under just dessa dagar? Kan det inte vara så att om alla alltid skulle ha ägnat kycklingen så noggrann bevakning, med glas i bakhuvudet, kan det inte vara så att motsvarande larm skulle ha kommit varje vecka då?
Jo, svarar man sig själv, väl medveten om det inte är lönt att presentera en sådan tes.
Man sitter där ensam med intelligensen. I några veckor till tidningarna, Media med stort M, bekräftar det man redan visste.
Folk handlar kyckling igen, Hemköp har kycklingerbjudanden.
Etcetera.

Man sitter där tyst, triumferande med sin intelligens, som knappast är ordets rätta bemärkelse, utan blott en vana i lindrigt tänkande.
Ingen slutsats på första tankesträngen. Insikt, möjligt, men inte slutsats.
Tänka en gång till.
Ifrågasätta sig själv. Andra. Rimligheten.
Sen tala. Sen tänka.

Dumhet är inte heller ordets rätta bemärkelse. Det är en vanegrej. Där också. Hitta varandra i lättköpta påståenden, huka sig tillsammans inför det som är nytt eller konstigt eller i anstormning via, just det, oftast; media.
Knivmän, glas, knark i Åhus!
Nuförtiden.

Man måste ta ansvar för att inte sprida skit, helt enkelt, för att tänka igen och aldrig hellre fälla än fria. Inte skrämma upp, inte förmedla något man inte själv ifrågasatt. Inte förmedla bilden av "nuförtiden" som om det inte ens är samtiden vi lever i utan den hemska framtiden! Apokalypsen.

Jag ifrågasatte främlingsfientligheten. Det normativa Böghatet. Narkotika. Jag har aldrig ångrat det. Jag växte upp på det sunda förnuftet.
Min porrkortlek blev 1994 konfiskerad. Inga Pamela Anderson-affischer, ingen mountainbike.
Golf, fotboll, dagar på torpet och vuxna tårar när Irak-kriget inleddes.
Det är inte konstigt att jag är jag.

Jag är stolt över mig själv och är min egen domare. Jag var jävligt dum, flera gånger. Flera år faktiskt. Det var de alkoholstinna åren. Har jag förstått i efterhand.
Elak, dryg, hal som en ål, osund, utan mål. Obeläst, tråkig.
Glad, förvisso.

I övrigt stolt. Blivit retad för min acceptans gentemot invandrare och homosexuella.
Den Bästa Mobbningen.
Har mobbat. Varit huvudklappande nedåt och ångrat det. Förlåt, förlåt, förlåt.

Men insiktsfull, vilket är den högsta, om inte högsta så åtminstone bästa, sortens intelligens, det har jag varit.
Jag förstod att jag skulle bli smal när min familj oroade sig för min ohälsosamma viktresa.
Visste att jag skulle klara mig jättebra trots avhoppad skolgång.
Att jag skulle springa och hoppa och spela och leka igen.
Att det är fint och inte dumt att vara jättesnäll.
Att snällhet är högre än alla former av dygd.
Att vilja och mål och ärlighet är fint trots att många sparkar in öppna dörrar och trampar på dessa egenskapers bärare

Nu använder jag mig själv som vapen för Det Sunda Förnuftet. Det har blivit min kamp. Man måste vara snäll, man måste inte veta varför man lever eller för all del hur länge, men man måste vara snäll medan man är här.
Man måste inte ta seden dit man kommer, man måste inte hålla med, man får duka under och bli elak och göra brott, alla andra måste emellertid tänka längre än första tankesträngen, måste ta saker i beaktning.
Nej, det får inte vara någon måtta inför brottslingar. Inte på förståelse.
Den som är intelligent vet att det inte råder något motsatsförhållande mellan förståelse och rättvis juridik. Till exempel.
Och om det nu tvunget ska vara någon måtta, väljer jag en med mycket högt i tak och gränslös omsorg.
I paritet med min själ.
Du kommer inte undan min obevekliga kärlek.

Konst och Löpning.

Varför har inte Björn Ranelid och Tomas Brolin bråkat innan? Väldigt underhållande. Ranelid skriver om den stigmatisering som ickelitterärt liv ger kommande generationer, medan Brolin hävdar att det är "goddag yxskaft" av Ranelid att uttala sig om saker denne inte har en aning om.
Jätteroligt.

Och i bakgrunden till denna artikel, en av alla dessa artiklar som inträder och sen utträder, glöms bort och drunknar, där i bakgrunden sjunger Kjell Höglund som är någon sorts antihjälte (kul ord som betyder hjälte) för sådana som jag och de som gillar uttrycket "socialrealism".
Det ordet gillar emellertid inte jag. Som sagt. Eftersom det sällan innehåller realism, utan snarare mest nedbruten dysterhet.
Jag är en glad person, det finns ingen spricka i mitt hopp, du kan inte hitta en spricka i min övertygelse, kära du.
Jag hittar ofta sprickor i andra och det förstår jag inte. Därför reagerar jag och känner mig obekväm och lite för glad och lite för reaktionär.
Det är jätteenkelt att hoppas, enklare att tro och enklast att leva det man önskar. Man måste bara önska rätt saker.
I paritet med vad som är realistiskt, vilket absolut inte betyder i linje med det som är dåligt eller sorgligt eller mörkt. Det jag känner som realistiskt är måndagsmorgnar med sol och koffein som springer genom kroppen eller sista kilometern på en lätt genomförd löpning, eller för all del hip hop-polemik eller positiva överraskningar.
Det är jättekul, allting. Jättekul att vara jag, med alla säkerhet jättekul att vara Du.

Stannar mitt i ett blogginlägg och sätter på Tage Danielssons sommarprogram från 1967. Tage Danielsson får vi aldrig tillbaka, men vi kan försöka vara snälla, det är den enda skyldighet vi har.
Saker man kallar banala är oftast inte det. Snälla saker till exempel. Plocka upp batterier från gatan och slänga i bostadsrättsföreningens batterilåda, inte dra av plasten av cigarettpaketet i all hast, och inte slänga det på marken i samma hast. Le mot gamla, hålla upp dörren en sekund för länge för främlingar.
Lätta bördan litegrann för andra. Orsaka ett eller två leenden. Fint, snällt, inte banalt.

Byter låt till "Stetsonhatt" med HasseåTage. Eller Hasse & Tage, som jag skriver det. Funderar på att kontakta den levande delen av min favoritduo. Jag vill träffa honom, försöka förstå honom. Samtala, fråga.
En gång satt jag och en annan och en annan och en tredje i ett rum och pratade med honom. Det skänkte mig stor glädje. Han såg gammal ut, men så himla kär. Det är enkelt att tycka om Hasse Alfredsson.
När mormor dog sov jag snart i den säng hon dog i, det kändes konstigt och läskigt och hennes hårstrån var i badrummet och hennes lukt i rummet och jag satte på en kasettbok med hans röst och somnade lugnare men drömde alltid om henne.
Man är med om så mycket. Bara man minns.

I vår vill jag se ljus och pigg ut. Blått. Ljusblått, som min stickade tröja. Den ljusblå. Och solglasögon som man känner sig snygg inte fin i, och de blå skorna jag redan har och kanske skjorta.
Det var ju den där våren i den lilla skånska byn som jag var ensam under och bakade bröd under och tittade på blommor i. Och havet, just så skimrande var alltid havet.
Två år senare i en fin lägenhet i Lund en måndag. Den andra koppen kaffe, andra? andre? och den femte Sture Dahlström-boken på armstödet.
Jag upprepar: varför fick inte Sture Dahlström leva längre och skriva mer? Det finns ingen som honom. Den lätthet, den röda tråd han spinner är oerhört sund, även om den ikläs galenskap och dekadens, nästan ohälsosam sexualitet och avsaknad av proportionalitet. Ändock; han vill att man fortsätter löpa, att idéerna fortsätter löpa genom kroppen, att konsten fortsätter att skapas.
Han anser att tvivlare och cyniker hindrar människan. Det är kärnan i hans författarskap. Att andra människor stör konstnären. Och att man borde löpa mer.
Korrekt.

Exklusivt: så bra är nya Eminem-singeln!

Skitbra. Medryckande. Fantastisk rytm. En riktig nonsenstext, så som bara Eminem kan skriva och framföra dem. Ett beat som bara Dr. Dre kan göra.
Sommarens singel. Åtminstone vårens. En plåga.

SoCo on the rocks.

Den här bilden är för alltid tagen och jag kan aldrig mer fylla tjugofem. Man blir inte gammal, ju, man blir vad man är fast äldre. Varför har ingen sagt det? Nu är jag mitt i tiden då den äldre generationen tangerar ansvarsfållan där på andra sidan uppväxten, det är nu de börjar bli barn igen, nu man kan utläsa och avläsa och se igenom de som alltid varit hårda som sten och starka som jag vet inte vad.

Under de följande åren skiftar behovsperspektivet och du, jag, ska vara den starka, skjutsande, bärande, tröstande. Jag måste alltså skaffa körkort och behålla tålamodet och sluta tänka på hur sorglig denna cirkel är, hur obevekligt mörkt det ser ut i vissa insikter.

Hjälp.

Linn Hansén skrev en bok med olika texter, poesi, prosa, jag vet inte, och där någonstans eliminerar hon vuxna människor, benämner dem som vuxna barn, i en av bokens finaste texter.

Ta i trä heter den, boken.

Jag var på realesefesten med tjugosju hundralappar och en billig kavaj. Det var varmt ute, tror jag, och hemma i den fina lägenheten var Magdalena och där var jag och Adam och uppläsningen var stel men boken överraskande och den tiden var en varm tid i mitt liv. Den tiden i Stockholm med tisdagskaffet på Hornsgatan och tre korplag att spela i och det där nickmålet, de där morgnarna, påslakanen så vackra och utsikten, utsikten! och pizzan från himmelriket eller vännerna från förr.

Det är kul det här, men det tar ju slut. Usch, jättehemskt och jätteläskigt.

Där korvkiosken stod.

Högst upp i ett redaktionshus en redaktör och jag.
Och framtid.
Inte lika mycket framtid, visar det sig. Men framtid.
Staden fyra fönster ned och jag. Dåtid.
Inte lika mycket dåtid, märker jag, men dåtid.

Nutid. Jag sätter mig på bänken och känner mig så jävla ensam.
Ett telefonsamtal till någon som kan
lyfta lite av den tyngd som en besvikelse innebär.

Ingen. Jag vet inte vem jag ska ringa.
Som inte är utomlands eller upptagen.

Solen skiner emellertid och boken (om homosexualitet i det forna östblocket) är bra över stadsbänken, men, vem?

Jag inser att de flesta av mina vänner som jag hållit nära hjärtat har hamnat för nära.
Vackra, glada, trevliga. Men för nära.
Inte min sorgs själsfränder. Bara glädjens.

Jag saknar mig själv i andra. Jag vill att jag och andra ska vara bättre. Klokare, lugnare. Sundare. Som jag, som jag upplever jaget. Och himlen därtill.

Sex, vin och löst matematik. Ska det vara så svårt?

Det är lätt och svårt att vara här utan att någon är oss svaret skyldig. Ett osynligt ansvar hade varit lätt att bära väl definierat, men det här, denna förvirring, är enkel och komplex.
Skattereducering, ger det rätt i intets stora facit?
Guitar Hero,
blanka skor,
städerskor,
kravlöst sex,
uppskattning,
vit dator,
f-skattsedel?

Ja, vem vet? Om bara Sture Dahlström kunde leva lite längre och skriva lite mer. Han visste. Och alla svaren vi påstår oss sakna, som vi vet att vi redan bär, de stod där, i böckerna. Vi vet vad som är dömt för askan och vad som kommer att brinna. Vi vet vem som är rätt och vad som är fel.

Under tiden:

kontoret som ska rymma de vita äpplena,
spelet som ska härbärgera det kravlösa sexet,
taktiken som ska lura skatteverket,
skorna som ska lura kunderna,
2009.


Det finns ingen anledning för mig att vara som någon annan, men inte heller för någon annan att inte vara som mig.
Jag är.

Inte mer än drömmen i en fjäril.

Viktor Banke is har bara ett enda album på sin dator. Bob Hund. Folk någonting. Inga bilder, inga minnen, inget som är trögt eller tungt. Bara luft, det ekar från mappen där nere på botten av maskineriet, datorn är tom om om om om!

Allt jag skrivit, allt jag fotat...

Skönt. Jätteskönt med en ofrivillig rensning. Jag hade naturligtvis aldrig kommit mig för att ta bort 14 000 bilder och inte ha backup. Nu tänkte mitt kära äpple för oss båda. Nätt. Piggt.
Varför skulle jag gråta för spillt datorinnehåll, data?

Man får skylla sig själv som värderar sådant som i en handvändning kan förgöras.

..men inte allt jag tänkt. Man minns ju.

trettio kilometer.

Solen skiner och klockan har ännu inte slagit åtta. Alltså befinner jag mig i nålsögat av mitt ässe. Därtill har jag blåmärken att visa upp för min lillebror och ett imponerande vågresultat i ryggen. Tallarna som står på tå och ser havet ser friska ut, vinden leker med dem och barken rinner utmed dem med decennielånga förflyttningar.
Är jag alltså hemma.

Igår åkte jag i en bil i 160 km/h och var lite rädd och lite busig till lynnes. Hamnade snart i en bekant situation; gamla vänner i stereon. Alltid samma visa (!), jag vill säga något, ge övriga någon information om artisten och således information om mig själv, men låter bli. Försöker att triumfera stolt i det tysta, vilket aldrig är lika kul som inför andra.
Hann ta en kaffe innan tåget. Vad skulle jag med den till?

Kroppen värker och jag ska tillsammans med min cykelkollega Niklas springa tre mil. Till Brösarp från Åhus. Längs tallarna längs havet längs dagsplanen.
Orkar man verkligen tre mil?

Kartonger av guld

Det bodde en konstig människa i våningen ovanpå.

Eventuellt var han eller hon helt normal. Skrikandes,

som ett djur.
Men

förmodligen en människa, förmodligen med någon sorts förklaring. Stockholm var utanför fönstret och utanför fönster
löpte gatan
utanför, och gick
man längs gatan
utanför kom man till Globen eller till huvudstadens godaste pizza.
En av oss fick en idé, av
en vän, att cykla till Afrika, varför vi flyttade bort från den fantastiska utsikten och slagbordet inför den, och posten som luktade som posten bara kan lukta just där, och grannen eller granndjuret som skrek.
Den här grannen stönar och stönar
dessutom alltid på söndagar. Klyschigt sexliv.
Jag cyklade. Upp och ner och i motvind de första 250 milen. Som en idrottsman fastän det skulle vara semester. I Holland var


alla långa och i
Paris visste jag inte att vi skulle bo där snart.
Kom hem till

en antikmässa och var smal och förvirrad och magsjuk. Solbränd, yr.
Ska vi inte flytta till Stock

holm då, sa vi, och flyttade till Paris, dit vi inte heller skulle. Grannarna över gatan hade inbrott och stora maskerader, slaktaren hade alltid öp

pet och bageriet på hörnan låg mycket riktigt på hörnan och
var ett bageri. Det var Paris, men inte som Paris en gång varit. Det är det ju aldrig, skrev Pär Rådström i någon

bok jag inte har läst. Canal St. Martin är nog det nya Paris, förresten.
Vi flyttade hem och
var återigen förvirrade, men kanske inte lika

glada.

Det tärde ju på oss, det här runtfarandet.
Lund,
dit flyttar vi, sa vi och flyttade. I ett av rummen låg en bok; God wants you to be rich, och mina pengar tog slut för jag har väl betett
mig okristligt
och datorn gick sönder
och snart fick vi reda på att det återigen är
dags att flytta.
Nu är det återigen dags att flytta.


Inte så långt, men förhoppningsvis för sista gången på ett tag.